Ledaren bestämmer riktningen
Det finns en tidigare artikel, som jag retweetade i slutet av förra året och även twittrade om igår, som fortfarande väcker mitt intresse. Den publicerades i New York Times under rubriken ”The Robots Are Coming, and Sweden Is Fine”, ett reportage från Garpenbergsgruvan med intervjuer med arbetsmarknadsministern, Bolidens VD, operatörer och fackföreningsrepresentanter.
Det är intressant att vinklingen i reportaget har att göra med hur automation ersätter människor och sänker kostnaderna för anställda, vilket är en stor fråga och verklighet i USA – men det är inte på långt när samma motivation till automation i Sverige och inte heller samma effekter. Artikeln nämner att enligt studier tror de i USA att hälften av alla jobb kan ersättas av robotar eller någon annan form av automation de närmaste 20 åren, vilket kommer att skapa spänningar. I slutet av artikeln hävdar en representant från Garpenberg att de däremot ser automation som något bra och att de inte upplever att det tar över jobben utan istället hjälper dem att göra mer med de anställda som finns på plats.
Själv tänker jag på vikten av att ständigt försöka ligga i framkanten, vilket gör att vi kanske aldrig hamnar i den situationen att det blir dramatiska förändringar. Den som däremot ligger efter och bromsar utvecklingen orkar till slut inte att hålla emot och blir då istället dramatiskt översköljd. Den som ligger före – eller kanske till och med ligger först och drar – kan justera riktningen allteftersom och slipper den stora dramatiken som påverkar människor. Läs gärna artikeln, jag rekommenderar den varmt, och reflektera hur vi ska tänka utifrån perspektivet som industrination.
